Fan.
Jävla skit. Jävla natt. Jag ville ju somna tidigt. En skit dag med bara en massa slapp och skit. Inget roligt alls.
Och trotts medicin och trotts att allt har funkat ok. Ingen ångens, ingen panik ångest. Bara lite depp, en del irritationer. Men ikväll, vad är det som händer. När man är i en sån jävla bubbla hela tiden. Känns som jag bara flyter på, flyter i en boll. I bollen är det ganska tjock dimma. Men jag rullar på och det känns ok. Dumma jävla tankar. Jag orkar inte. Och vadå det känns ok. Ensamheten känns enorm. Jag saknar Henrik så det gör ont. De gör så jävla ont. Att inte kunna prata med den enda som verkligen får mig att känna mig normal och känna att jag duger. Med honom kan jag vara mig själv. Med honom kan jag vara det fullt ut. Det är så befriande. Jag saknar dig. Jag skulle behövt dig nu. Du hade berättat vad jag ska gära. Din röst och dina ord. Är så smart. Gud vad jag saknar dig. Du kunde se rakt igenom mig. Jag behöver det. Eller du kunne.
jag behöver sinnesro. Jag behöver en läkare nu. Jag tror inte psykologer. Palla. E-B kunde hälpa mig en bra bit på vägen, med alkoholen. De var det bästa och nödvändigaste då. Men nu. Nu behöver jag sinnerso, mindfuless. Gå in i mig själv. Skjuta undan de hemska tankarna och senda lära mig att acceptera att detta är Jag. Jag måste acceptera, och stå upp.
Orka sjukvård en två tre läkare hit och dit. Dynga.
Kvällar som denna är farlig. Jag tänker redan på akohol. Och så har vi nyår strax. Va fan. Pillerna jag tog börjat snurra. Kanske får sova.
/e
