dimmigt
Ibland är det inte lätt. Och det ska de inte vara heller, hela tiden. Men vafan. Nångång.
Jag är helt jävla slut. Feber, förkylning och sprängandes huvudvärk har inte gjort det lättare de senaste dagarna.
Jobboroligheter, ångest, ensamhet, trött. Svag. Hjäpl mig upp. Det är så himla svårt just nu. Vet verken ut eller in. Paniken kommer. Ångesten. Orkeslös.
Hur ska allt bli. Orolig. Samtidigt som jag vet att jag måste ta en dag i taget. Rädsla. Ett tag sov jag ok. Nu är det värdelöst.
Det går lixom inte att fortsätta såhär. Men det går heller inte på något annat sätt. Jag hatar pengar. Jag kämpar till fullo. Verkligen. Hur länge ska jag orka.
Har gått ner i vikt också. Vilket är skönt. Samtidigt är jag rädd för att det ska bli som förra gången.
Tacksam att jag har dem jag har i min närhet!